Gravsättning

Imorgon ska jag gravsätta mamma. Jag ringde samtalet i fredags och efter många stapplande meningar och försök till att börja om lyckades jag avsluta samtalet. Först var jag lättad över att det var gjort men just nu… Nu är det kaos inne i mig. Jag önskar att jag släppa taget imorgon, att mitt innersta väsen kunde flyga upp och sätta sig i ett träd. Det är en sådan konstig situation att beskriva. Jag önskar att jag kunde berätta precis vad som gör det hela så obehagligt och jobbigt men jag lovade mig själv då jag skapade den här bloggen att jag inte skulle måla ut levande människor.

Då mamma begravdes fick jag inte fram ett ljud. Jag minns att det blev extra skärrad stämning då jag och min lillebror skulle fram till kistan. Jag antar att många av de föräldrarna som satt där på bänkraderna kunde se lite av sina barn i mig och min bror. Jag ville säga så mycket, bara skrika men det blev tomt. Imorgon vet jag inte hur det ska bli eller hur jag ska lösa det.

 

Hoppas du är där imorgon mamma.

World suicide prevention day

Idag har runt 1000 människor anslutit sig till att tända ett ljus för alla som gått bort i självmord, för alla anhöriga och alla de människor som behöver extra stöd. Jag har tänt mitt ljus och sitter och tänker på min vackra mamma. Idag är jag helt säker på att hon är med mig.

Jag har tokstädat hela dagen för just detta ögonblick. En stund av ro.

Jobbiga nätter

Jag har haft väldigt svårt att erkänna det för mig men jag har svårt att sova. Eller snarare svårt att somna. Jag brukar ligga vaken någon timme eller två. Problemet är att jag ser min mamma dö framför mig, varje natt. Jag antingen ser henne dö men kan inte göra något åt det, eller så kommer jag försent. Ibland hinner jag starta hjärt och lung räddning men oftast så är hon blå runt munnen redan då jag kommer dit. Min reaktion är alltid annorlunda också. Ibland skriker jag och gråter, ibland lägger jag mig i fosterställning bredvid mamma och smeker hennes hår. Det är väldigt tungt. Periodvis mår jag sämre än vanligt men jag har haft mycket tur på sistone.

Idag var jag hos pappa och åt middag. Han bjöd på pannkaka och det var jättemysigt. Vi såg på TV tillsammans och bara pratade om allt möjligt. Tänk ändå om jag kunde leva så lycklig föralltid.

Gamla fotoalbum

Satt och tittade igenom fotoalbum hos farmor igår. Jag hittade massor av bilder av mamma där. Hon var 20 år, precis som jag. Hon var så vacker. Jag fick verkligen bita mig hårt i kinden för att inte sitta och gråta. Anledningen till det är bara att jag inte orkar med att de tycker synd om mig. Jag vill inte se dem känna sorg för min skull. Pappa kollade på bilderna med mig men han sa inte heller någonting. Jag kom hem och satte på datorn. Ganska snart fick jag ett meddelande av en gammal pojkvän till mig. Vi brukar småprata över internet om allt och ingenting. Jag är alltid vän med mina ex om det är möjligt. De är fortfarande människor som betytt något för mig och vet allt om mig. Det är tryggt. Han berättade att hans flickvän inte ville att han hade kontakt med mig. Det var ett sådant otroligt svek, kände jag.  För jag har alltid stått på mig om att få ha kontakt med honom, det vet han. Jag blev så arg och besviken. Egentligen är det ingen stor sak. Hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag nog bara sagt åt honom att gå och inte prata med mig igen. Kan verka hårt, men varför ska jag lägga energi på någon som uppenbarligen inte vill lägga lika mycket energi på mig? Men jag blev så ledsen. Tom ringde mig och från början pratade jag om hur besviken jag var. Sedan började jag storgråta om bilderna på mamma. Jag halvskrek om hur fina bilderna varit och att hon var lika gammal som jag. Att jag också kommer att dö. För på ett sätt så är jag alltid rädd för det. Att jag ska sluta upp på samma sätt. Jag ser likheter mellan mig och mamma väldigt ofta. Mamma la också mycket energi på andra, vi är människor med mycket empati. Jag vet att mamma kunde känna sorg över hemskheter i världen. Jag är lika dan. Alltid bär jag omkring på en oro att det ska bli mitt fall också. Att jag glömmer att ta hand om mig själv på vägen.

Att leva i nuet

De senaste dagarna har varit väldigt mycket upp och ned. Jag är glad att jag får jobba, och en underbar nyhet är att jag fått jobbet. Men det negativa är att det börjar bli mörkt och kallt. Luften är samma som för ett år sedan vid samma tid. Jag känner verkligen likheten. Det värsta är nog att luften är det enda som verkligen är densamma. Resten har varit bortsuddat sedan länge.

Idag på jobbet började jag kallsvettas och flera gånger trodde jag att jag skulle rasa ihop. Jag börjar bli sjuk. Men jag klarade mig genom dagen ändå.

 

I lördags sov en vän till mig över. Hon förlorade sin mamma i cancer för 2 år sedan och jag frågade henne om hon lärt sig något av det. Hon tänkte en stund och sa sedan ”Jag har lärt mig att leva i nuet. Min syster tjatade alltid om att leva i nuet och jag blev bara irriterad. Men till sist insåg jag att jag levde antingen i framtiden eller i det förflutna. Att leva i nuet är att ta en sekund och fundera på vad jag vill göra. Lyssna till sitt inre och följa den rösten. Vill jag ligga inne en solig dag, då gör jag det. Att ta vara på det som man njuter av, just den stunden.”

Tacos

Igår somnade jag efter mitt inlägg och vaknade upp av att en vän till mig ville komma över. Då hon kom in förklarade hon att hennes pojkvän hade gjort slut och jag beslutade att jag skulle spendera så mycket tid hon behövde med henne. Vi åkte in till stan bara för att hon skulle få en chans att prata med sitt ex och det slutade med en taxi hem runt 11 på kvällen. Det fantastiska med henne är att hon tog det så otroligt bra i jämförelse med vad jag hade gjort. Klart man blir ledsen, gråter och behöver ventilera över saker man hann och inte hann göra ihop. Men hon är stark, trots de tre år de spenderat ihop kunde hon se framåt mycket. Jag tänkte väldigt mycket på Tom då, tillräckligt att jag blir sådär illa till mods utan anledning. Det är inte påväg att ta slut mellan oss men när man verkligen kan känna smärtan hos någon man bryr sig om kan man inte låta bli att tänka. Vilken tur jag har, trots allt.

Ikväll ska en gymnasiekompis komma över och vi ska göra tacos. Mysigt! Hon ska troligtvis sova över också. Ni ska veta hur ljust mitt tankesätt blivit på senaste tiden. Jag är så glad att jag ska få prata med mamma att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag tänker inte berätta något för min bror förrän jag testat det dock. Så jag vet om det fungerar eller inte. Ifall det inte är på riktigt vill jag inte ge honom hopp. Jag vill bara komma med positiva besked till honom.

Första steget taget

Idag har jag varit och klippt mig och pratade då med frisören om mamma. För jag minns nämligen en av de första gångerna jag var där och hon berättade att hon varit hos en kvinna som kontaktade människor som var döda. Jag bad henne hur som helst om nummret och nu har jag det. Nu gäller det bara att samla modet att ringa dit. Det är obehagligt. Men jag känner att det är värt hur mycket som helst för mig. Om jag får prata med mamma kanske jag kan få veta vilken dag hon dog mer exakt. Jag kanske kan få hennes förlåtelse för saker jag inte gjort. Trots det finner jag det svårt att ringa. Jag låter det växa fram.